Archives for posts with tag: Dementia Praecox

Ungdomsvansinne & Dementia Praexoc (förtidigt åldrande) är några av de äldre namnen som använts för att beskriva  vad som idag kallas Schizofreni.

Varsågoda ur: Svensk Läkarebok 1919:

(Klicka på bilderna för större och mer läsbara bilder)

En grupp av psykoser (sinnessjukdomar) med mer eller
mindre livligt begynnelsestadium slutar ej med död eller
tillfrisknande, utan kvarlämnar en bestående demens;
de »botas med defekt»; man kallar dem dementia praecox
eller ungdomsvansinne. I dessa fall lider uppfattningen
föga. Likväl uppträda i början sinnesvillor i mängd,
såsom hallucinationer och illusioner. Minnet är
anmärkningsvärt bra bibehållet: ännu efter årtionden har
patienten ofta reda på sin förste läkares namn och om man
examinerar honom noga, har han kvar alla slags
skolkunskaper. Emellertid lossas sammanhanget mellan
föreställningarna; ofta uppträda alldeles oförmedlade
associationer jämte varandra, så att man kan tala om tankesprång.
Grunddraget i denna demens ligger inom känslans område,
i det självständiga tänkandet och i viljehandlingen.
Känslobetoningen visar en betydlig avtrubbning.
Sinnesrörelser äro ofta svaga, merendels omotiverade. I början är
patienten ofta nedstämd, men snart inträder likgiltighet
över hans belägenhet, gent emot hans anhöriga m. m.
Mången gång visar sig en barnslig belåtenhet. Det
självständiga tänkandet lider mycket. Patienten kan ej taga
sig något för med sitt vetande, kan ej bearbeta nya
intryck, ej lära något nytt. Han är i det lugna stadiet mer
ägnad för mekaniska sysselsättningar. Varje initiativ är
försvagat. Omdömesförmågan är nedsatt; vid räkning
gå små multiplikationer, som han förut lärt sig
utantill, utmärkt, men subtraktioner t. ex., som kräva överläggning.

SVAGSINTHET 1665
Iäggning, gå dåligt. Orienteringen är merendels skaplig;
genom upphetsning uppstår ofta förvirring. Därigenom
att det aktiva tänkandet försvagats, fattas de normala
drivfjädrarna till handling. Patienten är försumlig och
måste ofta påminnas att utföra de enklaste handlingar.
Ej sällan finns befallningsautomati; ännu oftare negati
vism, motspänstighet mot uppmaningar. I begynnelse-
stadiet äro upphetsning och stupor vanliga. I lugnare
stadier finner man ofta allehanda besynnerligheter i hand-
ungarna: patienten tar I hand på ett konstigt sätt, går be-
synnerligt, intar egendomliga, tvungna kroppsställningar
och förblir I dem kataleptiskt. Även talet visar samma
drag: konstig rytm etc.
Behandling. — Denna rättar sig efter sjukdomens orsak
och symptomer. Hjärnsyfilis och myxödem äro tillgång.
liga för behandling. Annars kan man ej mycket göra.
Demensen hos paralytiker, senila och melankoliska kan
ej behandlas utom genom kroppslig vård. Svagsinthet
hos fallandesjuka, alkoholister samt dementia præcox kan
emellertid verksamt behandlas genom arbetsterapi. Så-
snart upphetsningsstadiet I dementia præcox ger efter, kan
man försöka med någon lätt enformig sysselsättning såsom
t. ex. strumpstickning. Längre fram är arbetet I det fria
fördelaktigt, jordbruk för män, trädgårdsarbete för kvin
nor. Även I hög grad slöa patienter kunna under lämplig
övervakning användas t. ex. till att bära sten. Läkare
och vårdare måste alltid sörja för att vid patientens för
stämning eller upphetsning man gör en paus för dagen
med arbetet och om möjligt lägger honom till sängs. De
menta tillhörande epilepsi, alkoholister och dementia
præcox bilda det största procentantalet på sinnessjukan
stalter med koloniarbete (Weygandt).
Dr. Henrik Berg. Warebol )

Annonser

Vad kan passa bättre till en Schizofren blogg än att börja med lite historia?

I slutet av 1800-talet (1893) myntade den tyske psykiatern Emil Kraepelin begreppet Dementia Praecox. Med Dementia Praecox menade Kraepelin ett tillstånd, som utvecklades mot ständig försämring i en form av känslomässig och intellektuell demens.

1911 myntade Eugen Bleuler begereppet ”schizofreni”. Bleuler lyfte fram olika psykiska symtom, som han menade utgjorde kärnan i en grupp av sjukdomar, som fick namnet schizofreni. Med Schizo (klyvning) av  phrenia. Bleuer menade att de psykiska funktionerna sönderades och att detta skapade en splittrad personlig funktionalitet, utan att nödvändigtvis betyda en förtidig demens.

Dementia Praecox

Schizofreni (af grek. schifzéin} splittra, och frén, sinne), psykiatr., en term, som professor E. Bleuler i Zürich användt för att beteckna den söndring och splittring af de psykiska funktionerna och därmed af personligheten, som kommer till stånd inom den grupp af sinnessjukdomar, hvilken sammanfattas med beteckningen dementia praecox. Inom denna grupp särskiljer man lämpligen två sjukdomsformer, hebefreni och katatoni (se d. o.). Medan den förstnämnda formen i allmänhet kännetecknas af en småningom under pubertetsåren sig utvecklande slöhet (dementia), är det företrädesvis den andra formen, katatonien, som utmärkes af här åsyftade söndring inom själslifvet, hvilken gett anledning till termen schizofreni. Söndringen kommer särskildt till synes inom viljelifvet, och den sjuke plägar förnimma densamma som ett tvång af olika slag, hvilket ofrivilligt behärskar honom, så att han vid sidan af och ofta i strid mot sin egen vilja tycker sig förnimma en annan vilja af hemlighetsfull och mystisk natur, hvilken i mer eller mindre tydlig grad gör honom herraväldet stridigt öfver hans egen kropp, hans eget jag. Rörelser komma härunder till utförande och tankar uppträda i hans medvetande, hvilka han knappast vill erkänna som sina egna, och han söker förklara desamma som beroende på ”hypnotism”, främmande ingifvelse, trolleri eller besatthet m. m. Se E. Bleuler, ”Dementia praecox öder gruppe der schizophrenien” (i ”Hand-buch der psychiatrie”, utg. af G. Aschaffenburg, IV, 1911).